Min far

Min far gick bort den 28 maj.
Jag försöker fortfarande förstå att hans djupa stämma inte kommer svara i telefonen igen hemma hos mor och far. Att han inte kommer att sitta i köket och lösa korsord när man kommer hem. Han kommer inte dra fler dåliga skämt som man alltid skrattar åt fast de känns fåniga. Han kommer inte krama om mig när jag kliver genom dörren till barndomshemmet, som han byggt. Inga fler frågor om växter, hur man bygger något eller får det man byggt att hålla ihop. Aldrig mer… Aldrig mer.

Jag och min syster tog hand om att gå igenom pappas kläder. Jag sparade en flanellskjorta och ett par byxor som var lite finare vardagsbyxor. Mellan tårarna har jag försökt förstå vad som hänt, minnas och hedra min far. På mitt sätt. Till skillnad från mina bröder passar inga av min fars kläder mig, fast det skulle vara mig en tröst att få bära något som varit hans. Därför gjorde jag om byxorna till en kjol för att kunna bära med mig pappa fysiskt.